index

 

 

Gunnar D Hansson: 1991

from Slaget vid Maldon; Anthropos

 

go to l.62

Det jag nu skall sjunga om

handlar om mitt eget liv,om hur jag vid åran under långa dagar kämpade mot sorgen,om hur jag oftatung i hjärtat levde mitt liv.Skeppets kölkände så många ställenav plågor utan slut bland vågors skum,ofta stod jagstelfrusen i stäven i den kalla nattenoch såg klippor stryka förbi.Spikar av köld genomborrade mina fötter,frost slog demi fjättrar.Sorgen steg het ur hjärtat,hunger närdemitt havströtta sinne. Ingen som lever lycklig i landkan ana hur jagi rimfrost och köld, glädjelös på iskalla hav framlevde vintrarlångt borta från fränder. Hagel flög i skurar.Inget hörde jag forutomiskalla brottsjöars dån. Någon gång nådde migsvanens sång.I stället för sorl av män hörde jag spovens rop;jag hörde sulornas skrin,måsars ljud bjöds mig istället för mjöd. Stormar svepte strandklippors branter,tärnan svarade, isfjädrad,örnen skriademed skumstänkta vingar. Ingen bror eller frändefyllde med glädje min färd.Den som i stillhet levt sitt liv, rik och med flödande vin,i borgens skyddoch ej på flykt, anar föga våndanpå havets saltvågar.Natten tätnade, nordanvinden kom med snö,den frusna jordenpiskades av hagel, kallast av korn. Likväl slår nuoroliga tankarsom salta vågormot mitt hjärta,iväg vill jag åter.I uppror är mitt hjärta och min håg flyr till främmande land.Ingen som ännu finns ovan jord är så stolt, är given så många gåvor,är så stark av ungdom eller hålles så välav sin herre,att han ej före en sjöfärdnågot fruktar om Herren Gud skall skydda honomtill slutet eller ej. Han finner ej längreglädje i harpans sångoch ej i gåvors guld,finner ej glädje i kvinnoreller i världens nöjen,han längtar till havet,han kan ej tänka på annatan vrakande vågor.Träden grönskar,byarna livas, gärdena blomstrar, jorden lever på nytt.Allt lockar ett otåligt sinne att våga färden på fjärran flodvågar.Göken, sommarens sändebud, bådar med sitt sorgsna rop,bittert blod i hjärtat.Det slit som följer färdens skummiga fåror anar den sorglöse ej.Sinnena flyr från kroppens fästenut till havets marker,ut till valarnas vidder. Fågelns sorgsna ropupptänder mitt hjärta, driver mig ut till valarnas vågar,till havets vidder. Kärare är mig Herrens godhetän detta dödensliv i land. Jag tror ej jordisk storhetstår for evigt.Tre ting hotar människors väl: sjukdom, ålderoch våldsdådutsläcker det livsom redan lever i skuggan av sin dom.Viktigast för var och en är eftermälet, de levandes domsord,vunna i världen före döden, förvärvade bland fiender,i kamp mot Djävulen,så att de efterkommande skall lovorda namnetoch efter demänglarna i evighet.Jordens dagar är snart till ända.Som förr finnsej kungar, ej kejsare, ej frikostiga stormän,dessa som villeöverträffa sina likari dåd och överflöd. Allt detta finns ej mer,glädjen är gången,ett svagare släkte stryker omkringnärigt trälande, de tappre är färre, all jordisk storhet ligger i spillror.Mannen mister sitt mod,åldrandets blekhet kommer över honom,grånad ser hanvänner och stormän vila i jorden.Den vars liv har flytt känner ej smak,känner ej smärta, kan ej lyfta sin hand,ej tänka en tanke.En man kan prydasin broders grav med guld,överhopa den dödemed dyrbara skatter, men en myckenhet guldräddar ej en syndfull själundan Guds vrede.......

 

back to other versions

top